Moroten.se

I dag är det då äntligen dags för patch 3.3 i World of Warcraft och snart kan vi stå på tröskeln till självaste Lich King´s boning. Det är en spännande dag med mycket nytt att utforska, men trots detta så är spelet så välbekant.

Om jag av någon anledning flyger över Ewlyn Forest så kommer känslan genast tillbaka hur det var att ta sina första stapplande steg i Azeroth. Det var i Februari 2007 som jag började ett nytt jobb där två kollegor ständigt diskutera World of Warcraft. De använde sig av ord som jag ej var bekant med och jag frågade nyfiket om det de diskuterade. Eftersom jag led av separationsångest efter att ha spelat klart Zelda (Zwilight Princess) så nappade jag snabbt när min kollega erbjöd mig en prova-på skiva av World of Warcraft.

Det var då som min humen warrior såg dagen ljus i Ewlyn Forest. Mycket fascinerad sitter jag med min lilla son i knät och ser hur två andra karaktärer helt plötsligt börjar dansa. Både jag och sonen skrattar och jag funderar läge på hur de lyckades med detta.

Med en warrior på låg level såg man upp till de med högre level så som man gjorde när man mötte i högstadieelev när man själv gick i ettan. Jag minns en gång när jag questade i Westfall, då en karaktär på level 50 kom ridande på sin mount och försvann bort över kullarna. Men snart kom han tillbaka och stannade bredvid mig och gav mig någon av sina buff, sedan var han borta igen. Om Blizzard hade kunnat animerat den känslan som infann sig så hade min warrior stått och gapat med öppen mun ända ner till knäskålarna.

Första gången jag saten min fot i en instanse, så var det i Deadmines i Westfall. Min kommentar på detta kan jämföras med första gången man var med på en 25-manna raid i Ulduar.

Sent i går kväll kom jag med i ett gäng som skulle i väg till en dungeon. Det var första gången för mig. Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Chipsen tog slut, ölen tog slut och jag var vrålkissnödig. Där satt man och kunde inte lämna datorn, för de andra behövde mig. Vid 01.30 i natt gav vi så till slut upp. Jag var så trött så ögonen gick i kors, och min karaktär och de andra hade trasiga svärd och armor. Så vi gav upp! Men det gav mig i alla fall ett steg upp i level.

När jag började spela så hade expansionen Burning Crusade redan släppts, men ändå var det varje kväll fullt med folk utanför Deadmines. Nu ligger så många instanser i Eastern Kingdoms, Kalimdor och Outland öde. I och för sig så kommer det åtminstone bli lite mer liv och rörelse utanför Deadmines när väl Cataclysm kommer ut.

På den gamla goda tiden tog man allt i en lugn takt och utan addons fick man själv försöka lista ut vad men skulle göra med questen man fick. Nu när nya expansioner kommer ska allt gå så fort och alla stressar sig fram för att så snart som möjligt nå den högsta leveln.