Jag satte mig genast ner på en bänk mitt i Dalaran och lusläste chatten efter de som satte ihop pug-grupper för weekly raid. Fördelen med att det var Eye of Eternity var att man inte kunde bli sparad på en raid utifall gruppen misslyckades att ta ner Malygos. I trade-chatten var det denna dag hård kontroll på att få med personer som hade achievement för denna boss, och det var inte lätt att få komma med trots ett bra gear-score.

En raid-leadre frågade om jag hade achievement och jag sa sanningen att jag inte hadde detta, men att jag hade varit där. Det räckte för att få komma med i en 10-man grupp. Jag har läst en hel del om denna raid. Jag har koll Malygos, jag vet vad man ska göra… Nästan!

Malygos är i dagsläget inga problem att få ner till fas 3 och det går snabbt. Men när vi väl kom till fas 3 så var en wipe oundviklig. Några folk droppade och några nya kom in och vi gav oss på det igen.

Jag tyckte jag hade koll på läget, men när väl Malygos riktade in sig på mig så fanns det inte kraft kvar att få upp min sköld och jag störtade ner från min drake mot en säker död. Men jag var knappast ensammen, när Malygos hade 30% kvar i liv var det endast 3 stycken i gruppen vid liv och fortsatte sin kamp mot draken. Det var helt tyst i grupp-chetten och jag antar att sex stycken till i gruppen satt nervöst vid sina skärmar och tittade på kampen. Men mot alla odds så klarade denna grupp att besegra Malygos.

Inte helt förtjänat har jag nu i alla fall titeln –
Champion of the Frozen Wastes.

Jag tyckte det kändes lite sent på kvällen för att ge sig ut på en sådan tur och hade ingen lust att anstänga mig för att försöka komma igenom dvärgarnas huvudstad levande. Men jag nämnde lite i förbigående att jag gärna skulle vilja fiska upp The Lurker i Serpentshrine Cavern som man hittar i Zangarmarsh. Har varit där vid ett par tillfällen men det har alltid varit fler i gruppen som också passat på att fiska, så någon Lurker hade jag ännu inte fått tur att få på kroken. Men norrmannen berättade att detta var hur enkelt som helst, åtminstone nu när man var level 80. Så på bara någon minut var jag inloggade med min hunter för att börja jaga achievements med en norrman som guide.

Man kan alltså ta sig fram till detta fiskeställe i Serpentshrine Cavern utan att få aggro på något annat än ett par hungriga fiskar. När man har tagit de båda hissarna så man kommer upp och kan blicka ut över Serpentshrine Cavern är det bara följa vägen framåt. Vid första plattformen med adds kan man lätt smita förbi utan att få aggro. Fortsätt sedan framåt men var varsam för en större adds patrullerar denna väg. Spring upp så nära du kan den nästa plattformen och hoppa sedan ner i vattnet på vänster sida och simma så fort du kan bort till närmsta rör som går upp ur vattnet. Så snart du är i vattnet får du aggro på fiskarna i vattnet som vildsint hugger efter dig.

På detta rör kan du sitta och pusta ut ett tag och återfå krafterna inför nästkommande simtur till rör nummer två som går upp ur vattnet till en plattform. Denna plattform ska du bara springa rakt över för att komma ner på ytterligare rör som leder ner i vattnet. Precis när detta rör svänger av kommer du se en plattform nere i vattnet med en liten sjö i mitten. Det är här som Lurker har sitt revir. Hoppa av röret så nära plattformen som möjligt och ta dig dit så snart du kan.

På plattformen kan du i lugn och ro göra dig ordning för att fiska upp din största fisk någonsin. Det finns risk för att du kommer få kasta ut ett par gånger innan du får turen att få upp The Lurker. När Lurker väl dyker upp över ytan så förstår du hur enormt stor han verkligen är, och det är i detta ögonblicket som du får förbereda dig på att dö. Men lugn, du har ju redan fått ditt achievements.

När det var klart står man i Dalaran och funderade över vad man nu ska hitta på. En guildraid hade varit jätte kul, om nu inte alla guilder verkar ha en förmåga att spricka när det går som bäst. Lus-läser traidchatten efter folk som behöver någon dps eftersom jag inte vill köra en pugg-grupp med min healer. När jag äntligen blir inbjuden till en raid-grupp är den halvfull och det tar över en timme innan ledaren har lyckats få tag på de tanks och healers som behövs. Under denna timme har folk tröttnat och hoppat gruppen så nu behövs det dps:er igen.

När gruppen är full tar det en bra tid innan alla befinner sig vid raidens ingång. Det är först nu som den ena tanken kommer på att han är sparad för raiden och hoppar gruppen. Det tar ytterligare 30 min att hitta en ny tank och under denna tid tröttnar fler och hoppar av raiden. Nu behöver vi helt plötsligt en healer och tre dps:er. När gruppen väl är samlad och redo kläcker raid-learen ur sig att trinket på sista bossen är reserverad. Det är då som 25-personer sprids för vinden som sandkorn i en ökenstorm.

Jag kände att det var dags för något nytt men kunde inte sätta fingret på vad. Funderade länge på att starta upp en ny karaktär, men jag har redan tre stycken level 80 och sedan tre till som ligger mellan level 70-80. Jag hade provat på det mesta redan.

Det var då jag körde en relog. Efter över två år som Horde startade jag upp en helt ny Alliance karaktär. På en helt ny server startade jag om på nytt som en Draenei shaman. Nu är det riktigt roligt igen, och det visade sig att både min sambo och syster kände samma som jag. För de följde mig snart i fotspåren.

Nu är jag bara inne med mina horde karaktärer och kör någon random heroic, weekly raid eller när det är något speciellt event. Kanske de får vila där tills Cataclysm kommer, eller kanske de emigrerar till Alliance.

Mina kära karaktärer har även träffat nya vänner och flyttat till en ny server. Denna flytt gick med mycket blandade känslor. Det är mycket svårt att lämna de vänner man har och hur mycket man än tjatar så är det faktiskt inte alla som känner för att byta server titt som tätt. Flytten blev av på grund att oroligheter i tidigare guilder, samtidigt som man fick höra talas om en raid-guild som var helt svensk och mycket lokalt placerad till vart vi bor. Kan vara trevligt att lära känna lite folk som man även kan umgås med utanför spelet. Denna nya guild har inte några problem att komma iväg på större 25-manna raider så som ToC och Onyxia. Härligt att äntligen få en möjlighet att bättra på sin hunter. Servern är dock en överfull PVP server och gankning och lagg är det som nu tillhör min vardag. Jag har ännu inte vant mig vid att alliance kan attackera mig när de känner för det, och är oftast död innan jag hunnit fatta vad som har hänt.

Får här införa en liten notering som jag har blivit informerad om. Det är inte bara är svårt att få tag på den svarta Ahn’Qiraj Battle Tank utan där är totalt omöjligt. Detta var en mount som väldigt få personer fick på varje server efter att antal quest för att öppna portarna vid Ahn’Qiraj.

• Läs mer om detta på Wowwiki

I helgen skrapade vi ihop ett tappert gäng på 10 stycken level 80 som vi drog med till Hellfire Peninsula. För på dagens schema stod Magtheridon’s Lair som är en 25-manna raid för level 70. Raiden började inte redigt som planerat då någon fick syn på en stackars level 67 Night Elf med PVP påslaget. Tror nog att stackarn blev lite chockad när 8 stycken level 80 från horde landade precis bakom honom och tittade på medan han jobbade med sin quest. Tyvärr så var det någon i vår grupp som inte kunde hålla fingrarna i styr, för strax så dog vår nyfunna vän från alliance.

När gruppen väl var samlad igen tog vi oss in till Magtheridon’s Lair. De få som varit här tidigare hade svårt att minnas hur det gick till, och alla var lite oroliga över hur svårt det skulle vara för 10 level 80 att klar av denna 25-manna raid. Som tur var fick vi ett tillskott i gruppen, en maintank från en tidigare guild. När gruppen diskuterade taktik rusade vår nya maintak rakt in och vi andra fick helt enkelt bara hänga med.

Magtheridon var snart besegrad och vi var nu alla uppe i varv och diskuterade vilt om vilken raid vi skulle ta oss vidare till. Efter en demokratisk röstning gav vi oss alla av till Caverns of Time och Mount Hyjal som även det är en gammal level 70 raid. Om gruppen var förvirrade Magtheridon’s Lair så var det än värre i Mount Hyjal. All heder till vår maintank för det tålamod han visade oss när han vallade runt oss som en skock vilsna får.

När vi väl stod vid foten av världsträdet på tröskeln till huvudbossen Archimonde fick vi alla en stund att hoppa ut från det höga berget, för att få övning i hur man landar mjukt med hjälp av Tears of the Goddess. Alla fick kläm på denna funktion och taktiken satt bra hos alla när vi så småningom besegrade Archimonde.

Vår guild hade The Eye of Eternity på schemat i går. Men vi hade för många spelare som inte hade varit där förut, men vi gav dem åtminstone en chans att se hur instansen går till. Efter två wipe mot Malygos gav vi upp. Men vi hade ett gäng på 10 spelare som hade rätt så kul trots wipe, så vi bestämde oss att ta ännu en wipe, fast mot en annan stor drake. Så alla drog i väg till Dustwallow Marsh för att möte Onyxia.

Första fasen gick bra förutom att en del smådrakar besvärade vår range dps. När vi väl kom till fas nummer två flög Onyxia iväg och hela rummet började krylla av smådrakar. Det var nu kvällens sista wipe kom och vi konstaterade att vi nog har behov av en off-tank samt lite mer styrka i vår dps. Men kul var det och nu har man lite mer koll på hur mycket starkare Onyxia har blivit med den nya patchen.